Berättelse från en brottsutsatt – Birgitta
Sent en torsdagskväll i oktober 2022 ringde det oväntat i telefonen hos 77-åriga Birgitta. Hon minns att det blåste mycket och att hennes puls steg direkt när hon hörde de första orden som mannen i luren sa: ”Mamma jag är illa ute”.
– Det lät så likt min son, rösten var identisk. Jag vet att det är lätt att härma röster med dagens teknik men mannen som ringde lät precis som Joakim. Han sa ”Mamma, de jagar mig. Snälla mamma, jag har aldrig bett om pengar men jag behöver 30 000 för att de ska låta mig vara”.
Birgitta minns att situationen var obehaglig och väldigt olik sonen Joakim.
– Nu i efterhand tänker jag att jag kunde ha ställt fler frågor för att dubbelkolla att det verkligen var Joakim, men rösten var så lik och jag blev så skärrad. Men jag undrade ju vad han hade hittat på för jag kände inte igen att han skulle försätta sig i en sådan här situation.
Telefonsamtalet fortsätter forcerat. Mannen fortsätter säga att han behöver pengar och säger att hans egen telefon har gått sönder. Han säger också var han är någonstans, på en gata i Wien och det stämmer överens med var Birgittas son bor.
Det var väldigt skrämmande att höra detta. Mansrösten lät också trovärdig och han hade göteborgsdialekt och sa att jag kunde ringa till Swedbanks kontrollfunktion. Jag tolkade hans röst som att han var hotad till livet och jag ville inte riskera hans liv eller säkerhet genom att inte betala.
Hon får ett telefonnummer av mannen som säger att han snart ska ringa upp henne igen. Birgitta har sinnesnärvaro att ringa banken. Hon blir något lugnare när en kvinna på Swedbank svarar på numret som hon fått från mannen.
– Jag berättar om samtalet från min son och frågar om jag kan föra över pengar så snabbt. Kvinnan lugnar mig och säger att hon förstår min oro och att det är akut. Hon hjälper mig med överföringen på 30 000 kronor.
Klockan är halv elva på kvällen och Birgitta ringer nu ett av sina andra barn, en stund senare kommer två av dem hem till henne och hon berättar vad som hänt. Barnen anar oråd och hjälper henne att spärra kort och byta diverse lösenord.
Dagen efter får Birgitta veta att Swedbanksavdelningen stänger klockan tre på eftermiddagarna och att det inte kan ha varit bankpersonal som hjälpt henne med banköverföringen kvällen innan. Hon kollar sitt konto och ser att 30 000 kronor har dragits. Hon ringer polisen direkt.
– Polisen var väldigt behjälplig och förstod att jag var upprörd. De tog alla mina uppgifter och sa att de kände igen tillvägagångssättet och att det troligen handlade om bedragare.
Lite senare får Birgitta veta att polisen misstänker att det handlar om en liga, att det finns kopplingar till ett tyskt företag och att det i princip är omöjligt att få tag i gärningsmännen. Det tyska företaget har ett rabattsystem som går ut på att man får tillbaka en viss summa när man har handlat hos dem. Birgitta har inte ”handlat” hos dem men bara några dagar efter överföringen får hon en insättning på 10 000 kronor.
– Så 20 000 blev jag av med allt som allt. Sen ringde den här mannen någon månad efteråt och drog en liknande vals, då la jag bara på luren och sen ringde jag polisen igen, det kändes så skönt.
Bedrägeriet kommer inte leda till något rättsligt efterspel men fortsätter ändå att påverka Birgitta. De första två månaderna sov hon knappt. För många tankar malde i huvudet.
Hon uppskattar att både polis och personal vid Brottsofferjouren har varit så stöttande.
Det har varit fantastiskt att prata med Brottsofferjouren. En stödjare ringde mig en gång i veckan, det har varit bra för mig. Jag tycker fortfarande att det är skönt att prata om det.
– Jag önskar att jag hade forskat lite mer, frågat mannen om han visste något om Joakims barn till exempel, men jag hade inte sinnesnärvaro att göra det då. Jag tänkte bara att det inte får hända honom någonting. Jag hade aldrig förlåtit mig själv i så fall. Sen kan jag inte förstå att den här kvinnan var i maskopi med mannen, att hon inte alls jobbade på Swedbank. Ja, det här är tankar som kommer tillbaka ibland.
Birgitta vill gärna berätta sin historia och hoppas att det kan hjälpa andra.
– Jag hoppas att andra ställer fler frågor och inte låter sig luras. Det är nog det som retar mig mest, hade jag frågat mer så hade det kanske inte ens hänt.
– Jag tycker att det är skamligt att de ger sig på äldre. Det sätter sådana spår mentalt och det är svårt att repa sig. Man kan likna det vid dödsfall faktiskt, det blir en chock och sorg men på ett sätt är det här värre, det finns ju inga positiva minnen av det som tar över med tiden.
Berättelsen är publicerad i Tidningen Brottsoffer, nr 2 2023.
Text: Yamile Lindgren .
Foto: Therese Wiberg.