Berättelse från en brottsutsatt – Petra

Petra utsattes för ett sexualbrott – nu vill hon stötta andra

För ett antal år sedan utsattes Petra för en våldtäkt under en resa.

Direkt efteråt förstod jag inte ens att jag blivit utsatt för ett brott. När en person två dygn senare sa att jag blivit våldtagen och uppmanade mig att göra en anmälan förstod jag heller ingenting. Men jag gjorde ändå anmälan. Lite som att jag var en robot som bara gjorde det som önskades.

Petra fick diagnosen PTSD (Post Traumatic Stress Disorder) och blev sjukskriven eftersom vissa bitar av hennes arbetsplats påminde om förövarna och triggade hennes hjärna till fullkomligt stresspåslag.

Tyckte inte att hon förtjänade hjälp

– Min syn på mig själv var usel. Den är än idag långt ifrån perfekt, men något bättre än då. Egenvärdet är under skosulorna och fortfarande kan jag inte må gott en dag utan att ångesten anfaller mig. Som att jag inte är värd det. Varför skulle statens pengar gå till min förundersökning och kanske kommande rättegång? Det var så jag tänkte. Som att jag inte var värd denna hjälp, trots att jag hade en god känsla av mötet med poliserna som höll det första förhöret.

Kom i kontakt med Brottsofferjouren

– En kvinna ringde mig. Jag förstår i efterhand att poliserna som tog mitt vittnesmål måste ha frågat mig om jag ville ha brottsofferstödjande kontakt och att jag då svarat ja på det. Jag minns det dock inte, så jag blev förvånad och lite tagen på sängen när kvinnan ringde. Jag tackade nej till vidare stöd, för jag förstod ju inte ens vad som hade hänt mig. Efter en tid insåg jag att vad jag än ska kalla det som hänt mig så behövde jag stöd från något håll och kom då ihåg den där kvinnan som hade ringt mig. Googlade lite och förstod då var hon ringde ifrån, så jag ringde upp henne.

Detta fick Petra hjälp med

• Tips om att kontakta mitt försäkringsbolag, något jag aldrig skulle ha kommit på själv. 
• Samtalsstöd för att börja bena lite i vad som egentligen hänt.
• Information om rättsväsendet och rutiner i det.
• Coaching vad gäller att ”äga ärendet”, det vill säga hålla mig uppdaterad i förundersökningen, för att känna att det är mig det handlar om och att jag har koll på läget.
• En gång tipsade stödjaren mig om att börja ”ta tillbaka lite av mitt liv”. Hennes konkreta tips var att besöka Hälsokostbutiken och köpa en flaska multivitamin. Hon menade att jag inte kan göra våldtäkten ogjord utan jag kan bara påverka hur det blir framåt. Det här kan låta banalt men det ledde till att jag började träna, fick bättre dygnsrytm, började dra i förundersökningen själv och startade samtalsgruppen Ventilen (nämns lite längre ned).
• I ett senare skede fick jag även hjälp att överpröva försäkringsbolagets omänskliga beslut om att inte betala ut någon ersättning till mig och överprövningen tog skruv. 
• Jag sökte en samtalsgrupp för sexualvåldsutsatta och frågade den lokala Brottsofferjouren om de kände till någon, vilket de tyvärr inte gjorde. Stödet jag då fick var att själv starta en sådan grupp i syfte att öppna en arena, Ventilen. Då använde jag Brottsofferjouren som bollplank för att vara så förberedd som möjligt inför starten av gruppen. 

En livsviktig kontakt

Kontakten med Brottsofferjouren var för mig livsviktig. Jag hade inte överlevt om jag inte haft det stödet. Jag kunde ringa dit och berätta att jag idag känner mig som en värdelös människa, så äcklig och bara i vägen. Många gånger hade jag självmordstankar. Innan vi avslutade telefonsamtalet hade stödjaren tagit ner mig på jorden igen och gett mig hopp.

– Jag är i normala fall strategisk när det kommer till ansökningar, skrivelser och blanketter. I detta speciella läge, när jag dessutom inte tyckte att jag var värd någonting, förmådde jag inte göra detta själv. Det gjorde också att jag kände mig ännu sämre som människa, men Brottsofferjouren hjälpte mig så att allt skulle bli rätt. Jag hade inte gjort någon överklagan, varken gällande nedläggningen av förundersökningen eller till försäkringsbolaget, om jag inte haft stöd ifrån Brottsofferjouren. Kontakten med Brottsofferjouren har även i längden varit stor hjälp när det exempelvis kommer till min syn på mig själv och mitt egenvärde. Bara att veta att det fanns någon som totalt var på min sida var enormt värdefullt. Brottsofferjouren fanns där för mig, det var inget fokus på förövarna.

Vill hjälpa andra

– Mitt engagemang i mitt eget ärende gjorde också att hela rättssystemet och bemötandet av brottsutsatta för mig blev intressant. Dessutom bestämde jag mig för att använda detta elände till något som gynnar andra. Jag var med i radion, lokala dagstidningen och i samarbeten med andra. Det föll sig då automatiskt så att andra utsatta kvinnor hörde av sig till mig och det mynnade ut i att jag själv utbildade mig till stödjare inom Brottsofferjouren.