Barnens framtid är en meningsfull framtid
”Den stora frågan är inte vad vi ska göra med de unga som redan är i gängen, utan hur vi kan stoppa nyrektryteringen.” Det skriver Markus Haile, projektledare Utsatta områden och Trygg Trapp på Brottsofferjouren Sverige.
Jag kommer ofta tillbaka i tankarna till min tid som fritidsledare, framför allt när jag hör hur diskussionerna går i samhället. Vi hör ofta att fritidsgårdar och andra mötesplatser för unga utgör en grogrund för kriminalitet och saknar brottsförebyggande funktion. Fritidsgårdarnas existens har blivit ett slagträ i debatten, och gäller tyvärr även de få verksamheter som finns i våra socioekonomiskt utsatta områden.
Jag har över tio års erfarenhet som fritidsledare, utöver nio somrar som kolloledare på Barnens Ö. Jag vågar inte ens tänka på hur många ungdomar jag har mött genom åren. Ofta får jag frågan hur många av dessa som varit kriminella eller kopplade till gäng. Med tanke på att jag främst har arbetat i socioekonomiskt utsatta områden borde antalet vara stort, enligt vissa.
Men sanningen är annorlunda. Jag vet att fem av mina tidigare ungdomar inte längre är i livet, eftersom de senare valde gängen. Det gör ont att tänka på, men jag vet också att det inte var under min tid som fritidsledare detta skedde. Jag hade ingen kontakt med dem efter att jag slutade på fritidsgården, även om jag har många fina minnen av dem. Jag frågar mig ofta: Varför gick det snett för just dem? Vad var det som gjorde gängkulturen så lockande? Eller saknade de något i livet som gjorde gängen till ett mer attraktivt val?
Vi vet att alla har ett behov av att bli sedda och hörda, särskilt i en viss ålder. Hjalmar Söderberg uttryckte det i Doktor Glas:
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”
Många av dem som dras in i gängen kommer från dysfunktionella hem, med begränsade ekonomiska resurser eller frånvarande föräldrar. Flera av mina tidigare ”gårdsbarn” beskrev fritidsgården som sitt andra hem – en plats där det fanns något att göra och vuxna som såg och bekräftade dem. Samma funktion fyller olika föreningar och verksamheter. Den stora frågan är inte vad vi ska göra med de unga som redan är i gängen, utan hur vi kan stoppa nyrekryteringen.
Tyvärr ser vi en oroande utveckling. Kommunala insatser i vissa områden, såsom fritidsgårdar, minskar eller försvinner helt. Civilsamhället och andra viktiga aktörer har också dragit sig tillbaka. Varje gång de goda krafterna backar skapas ett tomrum, och detta utnyttjas av andra krafter. Kampen mot gängen kan bara vinnas om gängkriminaliteten aldrig blir ett alternativ för våra barn och unga.
Det var inte på fritidsgården som mina tidigare ungdomar drogs in i gängen. Lika lite sker sådan rekrytering inom idrottsföreningar eller andra verksamheter som erbjuder en meningsfull fritid. Rekryteringen sker när alternativen försvinner, när vuxna slutar se och bekräfta ungdomarna – när de är som mest utsatta. Samhället måste skapa fler positiva insatser på plats och göra det svårare för unga att undgå att bli sedda, beundrade och älskade. Gängen ska aldrig ges en chans, medan våra unga ska få så många positiva möjligheter som det bara går.
Denna text är ursprungligen publicerad i Tidningen Brottsoffer, nr 1 2025.
Text: Markus Haile Foto: Brottsofferjouren Sverige.
